Ni vet i Seinfeld när George har fått sparken och sitter och spånar med Jerry vad han skulle kunna jobba som. Han gillar sport, så sportkommentator kanske? Och alla utom George tänker ”mm, troligt, verkligen”.
Johan Kling har ungefär precis en sån CV av olika roliga grejer man gillar. Musik: Ratata, teveproducent: Knesset, film: ”Darling”. Och nu har han skrivit en roman: ”Människor helt utan betydelse”. Den släpps på måndag, vi skriver mer om den då.

Vad läser du just nu? Är du en läsare?

Jag läser ”Thérèse Raquin”. Jag älskar Zola just nu. Ordrikt förvisso, men det är ju som att läsa om Stockholm idag! Vår tid är så lik andra halvan av 1800-talet i Frankrike. Borgerskapet, penningen och sunket. Zola är underbar när han vältrar sig i det tarvliga och det pråliga, och smutsiga och billiga och sjaskiga, hela den urbana klass-soppan. Kan inte nån skriva om dagens Stockholm som han? Zolas angreppssätt skulle passa otroligt bra för att porträttera det nya Stockholm, ”Capitol of Scandinavia”. Om man skulle filmatisera ”Thérèse Raquin” borde den lilla butiken f.ö. ligga vid Fridhemsplan. Annars är problemet att jag läser för mycket tidningar på nätet, det tar en massa tid från bokläsandet och jag försöker skärpa mig. Att läsa tidningar på nätet får mig att känna mig som en försöksråtta som får knark när den trycker på en knapp: bara en till, och så en till, och så en till…

Finns det några genrer du undviker?

En biografi som inte är väldigt bra, är i allmänhet dålig tycker jag. Jag avskyr böcker med pseudopsykologi, pseudofilosofi och pseudoreligion, men det gör väl alla? Jag tycker såklart heller inte om alla de här deckarna som folk läser, men jag har inget emot deckargenren i princip, jag var tokig i Bo Balderson när jag var liten och det glömmer man inte.

Vilka böcker har betytt mycket för dig?

Nabokovs ”Lectures on Literature” och ”Lectures on Russian Literature” har totalt revolutionerat hela min uppfattning om vad litteratur och konst överhuvudtaget kan vara för något. Det är föreläsningar som Nabokov gav på Cornell-universitet om utvalda klassiska verk: Dickens, Turgenev, Proust, Tjekhov, Cervantes och så vidare. När jag läste de här föreläsningarna började jag långsamt att fatta vad konst är. Jag insåg att min tidigare bild av litteratur varit fruktansvärt primitiv. Nabokovs föreläsningar plus extrema närstudier av ett hundratal underhållningsfilmer har gjort mig till den jag är.

Du skrev manus och gjorde filmen ”Darling” för några år sen, och nu kommer din debutroman ”Människor utan betydelse”. Hur skiljer sig manusskrivande från romanskrivande?

När jag gör film så är jag mycket mer medveten. Jag förhåller mig till filmens utvecklingshistoria, branschen, publiken och så vidare. Jag vet vad jag håller på med, och tvivlar inte – förutom på kvalitén såklart! När jag skriver skönlitterärt rör jag mig mycket mer i ett mörker, jag är mycket okunnigare och försöker därför bara förhålla mig till mig själv.
Sen finns det massa tekniska skillnader naturligtvis.
Ett exempel. Om en person kommer in i ett rum i en film, så är det ingenting mer med det. Däremot om du i en roman skriver: ”Han kom in i rummet”, så är det mer påtagligt att du skriver något som redan skrivits tiotusen gånger. Du har alltså svårare att undvika att hamna i schabloner på detaljnivå i en roman än i en film. År 2009 är det svårt att hitta en så litterär stil så att du kan beskriva en man som går in i ett rum på ett unikt sätt utan att det blir sökt. Så sent som på 50-talet kunde en amerikansk författare vara helt oefterhärmlig genom att skriva: ”She produced delicious” och mena: ”Hon räckte över äpplet.”

Varför blev ”Människor helt utan betydelse” inte en film istället?

En film om en person som går runt och tänker blir väldigt tråkig. Att vara på insidan av någons huvud kan däremot vara väldigt kul i en bok. Om författaren lyckas, det vill säga.

Hur känns det att släppa en roman i jämförelse med att släppa en film?

Filmpremiär är obehagligare än ett boksläpp, om man som jag är en asocial person. Men det är klart, det är mer drag i det.

Vad tycker du om Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”?

”Doktor Glas” är en ofattbart välskriven bok. Om man detaljstuderar den ser man hur Söderberg använder orden, inte för att beskriva något, utan för att skapa meningar som ger perfekt kontrollerade associationskluster. Om man skulle få för sig att jämföra med Strindberg, så är Strindberg mer som nån som skyfflar ut stora mängder ord med en spade tycker jag. Det kan också vara kul. Men hos Söderberg är allt precist. Sen är Söderbergs rytmkänsla helt makalös. Rytm är väldigt viktigt för mig. Jag känner som du förstår en väldig beundran för Söderberg.

Mer om ”Doktor Glas” och ”Människor helt utan betydelse” i övermorgon alltså.