Mattias Fyhr. Foto: Camilla Ferngren

Måndag igen, och jag kan inte låta bli att undslippa mig ett litet ”Tjenare, alla monsterdiggare!”. En rätt så passande hälsningsfras med tanke på att veckans måndagsmötesgäst är minst sagt hemtam inom de mörkaste litterära sfärerna.

Mattias Fyhr är filosofie doktor och universitetslektor i litteraturvetenskap med skräck och gotik som specialområde. Om du är sugen på att lära dig mer om gotikens historia rekommenderas Fyhrs avhandling ”De mörka labyrinterna. Gotik i litteratur, film, musik och rollspel” varmt. Han har även skrivit ”Död men drömmande” om H.P. Lovecrafts författarskap och i dagarna ges ”Anteckningsbok”, en antologi med hitintills oöversatta arbetsanteckningar signerade Howard Phillips himself, ut på Ellerströms förlag med förord och noter av Mattias Fyhr och Jonas Ellerström. Releasefesten är öppen för alla och går av stapeln på Science Fiction-bokhandeln i Gamla stan den 6 mars kl 19.00. Mer om ”Anteckningsbok” från mig senare i veckan.

Vad läser du just nu?

Mycket skräck från idag och bakåt till äldsta tid. Jag läser rätt brett nu som förberedelse för den kurs i skräck och gotik, ”Varulvar, vampyrer och väsen”, som jag ska hålla i höst på Högskolan i Jönköping. 

Minns du hur ditt intresse för skräck väcktes?  

Det skedde gradvis och bestod i att jag började tycka om fantastisk litteratur, ett intresse som väl föddes när jag som sjuåring läste min första roman, Science Fiction-romanen ”Mannen från Tellus” (1975) av Bengt Axelsson. Fantastisk litteratur, däribland Science-fiction, fantasy och skräck, men också annat, har ju med fantasin att göra och jag älskade fantasi. Jag minns ett par händelser: Jag går till Ekholmens bibliotek i Linköping där jag bor, ett briljant bibliotek, och ber om någonting som ska skrämma mig. Bibliotekarien, som jag tyvärr inte vet namnet på eftersom jag väl var typ åtta år gammal eller något, får mig att lyssna på en inläsning av Edgar Allan Poes noveller och jag minns hur rädd jag blev och hur fantastiskt det var. När jag är i tioårsåldern köper jag ett nummer av Kalla kårar och vågar inte vara ensam hemma med boken, vilket var en skön känsla. 
 
Omöjlig fråga, men jag ställer den ändå: om du var tvungen att nämna det verk (singularis!) som enligt dig varit av störst betydelse för skräcken som litterär genre, vilken bok skulle det då bli? Motivera!

Den som läser det här förväntar sig väl att det ska vara ett skräckverk, men med tanke på alla djävlar och ondskans makter som förekommit inom skräck så blir jag nog tvungen att svara bibeln. Utan den ingen Dracula, ingen Exorcisten, inga satanistiska kulter och så vidare.  

Läser du mycket skräck även på fritiden, eller får du nog av det i ditt arbete? 

Det är så roligt, så jag brukar hålla på med litteratur och film, däribland skräck, även på fritiden. Jag läser självfallet även annan litteratur både för mitt yrke och mitt nöje, senast en studie över humor. 

Vad blir the next big thing inom skräckgenren, tror du?

Jag hoppas att det sker många små saker på olika håll snarare än en stor eftersom stora händelser enligt min erfarenhet tenderar att vara konstruerade PR-trick, såsom den senaste tidens påståenden om att vi inte har haft en svensk skräcktradition. När John Ajvide Lindqvist skriver skräck på ett engelskt och amerikanskt vis så kallas han Sveriges förste och ende skräckförfattare. Men varför räknas då inte vår egen svenska tradition av bland annat folktro, och spökhistorier, sägner om varulvar och annat, med briljanta verk som Julia Nybergs dikt ”Den stackars Anna eller Moll-Toner från Norrland” från början av 1800-talet, som börjar ”Vårvindar friska, leka och viska, lundarna kring likt älskande par” och slutar med att ”Vålnaden blodig svävar på västerns rodnande fjäll”. Eller tag Stagnelius’ skräckdramer och senare författare som Ola Hansson och Selma Lagerlöf, för att inte tala om John Nihlén, som bland annat skrivit ”Varulven” (1945). Vi har Gunnel Lindes ”Jag är en varulvsunge” (1972), Hans Arnolds ”Monstret som valp” (1978), Inger Edelfeldts gotiska historia ”Juliane och jag” (1982, senare utgiven som ”Nattens barn” 1995), om två ungdomars vänskap, med vampyrer och annan skräck i Hässelby, inte långt från Blackeberg. Vi har Niklas Rådströms ”Berättat om natten och andra historier om spöken, skuggorna och månen” (1988), ”Svarta speglar. Skräckberättelser” av Kristoffer Leandoer (1994) osv osv. Att påstå att Sverige inte har haft skräck förr, eller att den blivit ”rumsren” nu är ganska ytligt, enligt min bedömning ett kallt beräknat PR-trick för att tjäna pengar på unga människor som gillar skräck men som inte känner till historien. Nästa stora grej kanske blir att skräcken återigen går en aning under jorden och inte blir lika lättsmält. 

Vilket är ditt favoritmonster och varför? (Är du en vampyr- eller varulvskille, eller kanske mer inne på shapeshifters eller mylingar…?)

Jag väljer varulv, inte minst för att den förekommer så mycket och roligt i svensk tradition. Varulvar kan enligt sägnen vara läskiga men också rätt trevliga. Det finns till exempel en svensk sägen om en kvinna vars man brukade förvandlas till varulv och då brukade hon sätta ut kött till honom i skogen, för, som det står i sägnen, ”Han hade en snäll hustru den vargen, men så var han ju också hygglig själv”. Den som vill läsa mer om detta kan gå till Ella Odstedts klassiska studie ”Varulven i svensk folktradition” (1943).