När jag var i 10-12 så visste jag att nästan varje bok i Berghs Big Pocket skulle falla mig i smaken. Idag fungerar Vertigos utgivning likadant för mig, med sin fina blandning av erotik, skräck samt annan ögonbrynshöjande läsning. Bland annat har de ju en fin utgivningslinje med klassisk erotik, CJ Håkansson, JG Ballard och min senaste upptäckt Stig Saeterbakken. Mannen bakom Vertigo, Vertigomannen, heter Carl-Michael Edenborg och han blir nu vårens sista Måndagsmötesgäst. Måndagsmötesintervjuerna återkommer i slutet av augusti.

Vad läser du just nu och vad tänker du läsa nu i sommar?

Läser just nu Jens Lapidus ”Snabba cash” som nöjesläsning och för att kolla in hans Ellroy-inspirerade stil, samt Göran Rosenbergs ”Det förlovade landet” för att lära mig mer om judiskt och israeliskt motstånd mot Israels ockupation av Palestina i samband med en reportagebok jag arbetar med. Snart skall jag avsluta min genomläsning av Dostojevskijs stora romaner med att klämma ”Ynglingen” (jag och min flickvän Loka Kanarp har sedan något år haft som projekt att läsa Dostojevskij och diskutera hans stil, narration och etiska frågor, det är roligt!). För att inte nämna alla texter jag och översätter och redaktörs- och korrläser för Vertigo.

Vilken titel är du mest stolt över att ha publicerat på Vertigo och varför?

”Köttets poesi: 1. könslemmarna i svenska text från Stiernhielm till Almqvist” (1995, nytryck 2007). Stolt över den originella idén att samla texter från olika genrer som handlar om kroppsdelar, med alla deras likheter och olikheter och den underliga poesi som uppstår i helheten; stolt över min inledningsessä, där jag tog mig full frihet att skriva som jag ville och tillåta mig att formulera även de stolligaste idéer; stolt över att boken ligger så nära tanken med Vertigo – boken är ett organiskt uttryck för min uppfattning om vad litteratur skall vara, för förlagets grundidéer om att vägra erkänna motsättningen mellan fin- och fulkultur, mellan förnuft och känsla, mellan kroppslighet och andlighet –; och inte minst stolt över att den sinnebilden för den frihet som ligger att ha ett eget förlag och kunna följa sitt hjärta. Det är inte alltid jag realiserar alla möjligheter som finns i detta.

Tre oumbärliga böcker?

Markis de Sades ”De 120 dagarna i Sodom” (moralens nollpunkt och fantasins triumf bortom gott och ont), Ann Jäderlunds ”Snart går jag i sommaren ut” (absolut poesi och så nära vi kommer en helig text i vår tid), Marx & Engels ”Kommunistiska manifestet” (humor, uppvigling och kritisk analys i perfekt förening).

Finns det några moraliska gränser för vad du kan tänka dig att publicera?

Nej, enligt min mening skall fullständig frihet vara ett etiskt postulat för estetiskt arbete: moralen skall stanna utanför bokpärmarna, där den hör hemma (i våra vanliga liv). Skönhet, poesi, stil, styrka, visdom, absolut frihet och drömmerier är de enda kriterierna. Det här gäller naturligtvis endast gäller skönlitteraturen: när det kommer till politiska, vetenskapliga journalistiska, historiska och andra texter finns en hel mängd stränga etiska krav och där ger jag bara ut texter som jag mer eller kan hålla med om. I skönlitteraturen får det gärna vara tvärtom: jag är långt ifrån någon som tänder på döda kroppar, men jag älskar att Gabrielle Wittkop i sin roman ”Nekrofilen” låter mig uppleva en likälskares fullständigt främmande subjekt – det gör mitt subjekt större och mångfaldigare.

Du bloggar ju. Är det ett bra sätt som förlag/förläggare att nå ut till läsarna eller tar det mer tid än det är värt?

Vertigo har ända sedan starten 1993 arbetat mycket med sociala medier för att väcka intresse för våra böcker; vi var ett av de första svenska förlagen som hade en egen hemsida (1995) och byggde tidigt upp maillistor. Nuförtiden är det mycket med fejanboken, bloggande och twittrande. Detta beror till dels på att förlaget har saknat kapital och marknadsföringsbudget, dels på att jag har mina rötter i punkens DIY-kultur. Sättet att arbeta har bidragit till att Vertigo har en särställning bland svenska förlag: Vertigo är inte bara ett förlag, det är en stridsvagn. Bara en sån sak att vi har fans! Det är omöjligt att värdera värdet av t ex min blogg jämfört med insatsen. I perioder känns det som om den stjäl kraft från annat skrivande (artiklar, essäer, krönikor som hade kunnat ge en direkt förtjänst), men samtidigt uppskattar jag friheten i att ha min egen plattform i offentligheten. Dessutom vacklar jag mellan att tycka att jag blir för privat och tycka att jag tar bloggen för seriöst med långa, teoretiska inlägg. Tror de flesta egentligen bara vill ha glimtar från förlagslivet i alla dess nyanser. Ska försöka skriva kortare och oftare i fortsättningen.

Till slut, vilka böcker har varit mest betydelsefulla för dig i ditt liv?

Shakespeares ”Hamlet” och Poes och Lovecrafts skräcknoveller läste jag i väldigt ung ålder – jag tillbringade en stor del av min barndom på Linköpings bibliotek som senare brann ner. ”Hamlet” satte jag faktiskt upp i en stor, bisarr teateruppsättning när jag var i elvaårsåldern, den spelades för alla föräldrarna i vår scoutförening: min morsa skämdes över min fem minuter långa dödsscen. I senare tonåren blev läsningen av Nietzsches filosofiska aforismer, markis de Sades romaner och Strindbergs ”Inferno” och symbolistiska dramer som ”Ett drömspel” och ”Till Damaskus” väldigt viktiga; jag fördes till dem genom mina kontakter med surrealiströrelsen. Nietzsches, Sades och Strindbergs frihetstörst och megalomaniska humor hjälpte mig att komma till rätta med min känsla av att vara annorlunda, att det inte var något som behövde hållas tillbaka utan tvärtom något att vara stolt över, att det fanns fler som jag. Att växa upp i arbetarklassen och helt isolerad intressera sig för avancerad litteratur kan vara svårt. Senare i mitt liv gjorde läsningen av Ann Jäderlunds ”Snart går jag i sommaren ut” en revolution i min syn på poesi och språk; den förstärkte min känsla av att litteratur kan vara helig.