Thorén och Lindskog är ett alldeles nystartat förlag som ger ut tyskspråkiga böcker på svenska. I höst ger de ut tre böcker, bland annat ”Schweigeminute” av Siegfried Lenz, en av efterkrigstidens mest uppmärksammade författare i Tyskland. Eftersom min skoltyska inte räcker längre än att möjligtvis klara av ”Er hiess Jan” på originalspråk – men jag på senare år såväl läst som gillat flera unga tyska författare – kommer jag att hålla ögonen på deras utgivning. I dag träffar vi Jörn Lindskog som på plats i Berlin översätter och jagar efter nya böcker.

Som jag har förstått det är det du som letar efter intressanta böcker att ge ut på ert bokförlag – vad tycker du kännetecknar en intressant bok?

Arbete och kärlek. Banalt kanske, men jag tycker om klassisk episk prosa, där vardagen står i centrum. Och jag tror att många tycker om det, det får bara inte bli för banalt, men till syvende och sist är det ju kärleken och arbetet som styr våra liv. Som förlag hoppas vi kunna se bortom den litterära parnassen och vår avsikt är att ge ut publiktillvänd kvalitetslitteratur.

I Sverige har ju de senaste åren flera böcker om fäder och ”avslöjningsböcker” givits ut. Vad är stort i de tyskspråkiga länderna?

Döden! I Sibylle Lewitscharoffs roman ”Apostoloff”, som vann priset på bokmässan i Leipzig, får vi följa med två systrar i en likkonjov till Bulgarien. Det är bokstavligen pappans sista resa och den gör han med 18 andra exilbulgarer som alla vill vila i hembygdens jord. Även i Julia Schochs roman med den vackra titeln ”Mit der Geschwindigkeit des Sommers” (”Med sommarens hastighet”) – som var min favorit till priset i Leipzig – står döden i centrum. Den handlar om en kvinna vars syster begår självmord. Berättaren tar med oss till sin barndomsstad, en öde och trist garnisonsstad i DDR som växte upp ur intet på en åker efter kriget, och försvann lika plötsligt igen efter murens fall. Och kanske kan systerns död ses som en bild för DDR:s undergång.

Även i ”Alice”, Judith Hermanns senaste bok står, som en recensent skrev, det nya ”modetemat” döden i centrum. Själv jobbar jag just nu med Siegfried Lenz senaste roman – en vacker kärlekshistoria som kommer att bli film 2010. Och titeln ”Schweigeminute” – ”En tyst minut” – säger tydligt vad det handlar om: att mista någon man älskar.

Hur kommer det sig att du började intressera dig för just tyskspråkiga böcker?

Tillfälligheter. Även om det kanske är som fru Brücker säger i ”Upptäckten av Currywursten”: ”Fastän – ju äldre man blir, desto mindre tror man på tillfälligheter.” Jag var i stora bokslukaråldern, frågade min mamma om tips och ett av tipsen var Remarque. Jag låg uppe halva nätterna och läste, drömde om Berlin, och var övertygad om att jag skulle bo där när jag fyllde 20 och jobba som frilansjournalist. Riktigt så blev det inte, men till slut hamnade jag i mina drömmars stad.

Vilken bok från Tyskland får man inte missa i höst?

Siegfried Lenz nya. Han kan se tillbaka på ett nästan 60-årigt författarskap. Och boken som kommer i oktober är en burlesk berättelse om två småskojare som rymmer från ett landsortsfängelse och slår sig i slang med ett resande teatersällskap. På den är vi nog många som väntar med spänning.
Och så skulle jag vilja nämna Ralf Bönt och ”Upptäckten av ljuset”, en roman om fysikern Faradays fantastiska liv. Den kom i torsdags och har fått fina recensioner, inte minst av Daniel Kehlmann.

Vad läser du helst när du är ledig?

Gärna komiska och absurda romaner till exempel av Steinbeck, Karen Duve eller Tooles ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Men även svensk prosa av författare som Ivar Lo, Kallifatides, och Torbjörn Flygt (listan kan göras lång), eller Carina Rydberg – som jag tror man ser med andra ögon, när man betraktar det lite utifrån och inte behöver bry sig om vem som är vem, utan kan läsa det för vad det är; litteratur. Och så tyckte jag om Lotta Lundbergs ”Skynda kom och se”, men då är vi ju tillbaka i Berlin igen, och cirkeln sluten.

Vilken eller vilka böcker har betytt extra mycket för dig och varför?

Erich Maria Remarques författarskap. Under gymnasietiden svärmade en hel del av mina kompisar för Hemingway. Då kunde jag inte riktigt förstå det. För mig var Hemingway en författare som alltid sökte sig till äventyr, men aldrig riktigt fick vara med. Äventyr som för Remarque inte var nåt annat än tvång, och från dem han inte ville nåt hellre än att fly. Och det oavsett om det var i skyttegravarna på västfronten när Hemingway körde ambulans i Italien, eller om det var exil och flykt – som i Triumfbågen – när det för Hemingway var en fest för livet.

Remarques författarskap väckte mitt intresse för Tyskland i allmänhet och Berlin i synnerhet. Utan Remarque hade jag kanske aldrig fått mitt stora intresse för Berlin och Berlinlitteratur. Och jag hade nog aldrig kommit till Berlin. Remarque gick bort 1970, nästan 25 år senare flyttade jag till Berlin: ordens kraft är stark.

Och så har vi ju Aksel Sandemose också med hans fantastiska ”En flykting korsar sitt spår”, och ”Jantelagen”, men det är en annan historia.

Vad händer egentligen med Judith Hermann? Vet du? Varför ger hon inte ut några nya böcker? ;-)

Hon jobbar på! Och kom precis med en ny bok ”Alice” som verkar sälja riktigt bra. Det är väl Ordfront som har henne i Sverige? Så den borde väl snart komma!