Den som väntar på ett sent måndagsmöte väntar på något gott denna måndag! Jag frågade Rasmus Fleischer, musiker, historiker, debattör och författare till ”Det postdigitala manifestet” som jag läste när vi var på bokmässan i höstas, där det finns väldigt intressanta tankar kring musikens utveckling.

Jag blev nyfiken på vad Rasmus tror om boken, så jag ställde några framtidsinriktade frågor till honom. Enjoy! Jag gjorde mycket. Och vill man läsa mer av Rasmus så finns hans blogg Copyriot att tillgå.

Dessutom bjuder vi på ytterligare en litterär bonus i form av kopplingen till skillingtrycket ”Sorgeliga saker hända” skrivet av Johan Lindström Saxon, ett skillingtryck kanske mer känt som Elvira Madigan – Rasmus morfars morfar var nämligen ingen mindre än Sixten Sparre!

Hej Rasmus! Vad tror du om bokens framtid – finns det likheter med det som har hänt musiken?
Flera likheter finns, men för den skulle råder ingen simpel parallell. En viktig skillnad är att litteraturen får sin kollektiva dimension framför allt genom andra skriftmedier, exempelvis tidningar och bloggar, medan musik handlar väldigt mycket om kollektiv närvaro. En annan skillnad är att det digitala cd-formatet redan på 1990-talet totalt utklassade de analoga formaten, vilket saknar tydligt motstycke på bokmarknaden, trots pocketformatets frammarsch.

Personligen tror jag på pappersboken. Böcker konsumeras inte bara genom att läsas, utan även genom att överlämnas, tappas bort, sorteras, och på andra sätt organiseras i det tredimensionella rummet. Pappersböcker och digitala textmedier kan samexistera, precis som konserter och skivor visade sig kunna fortleva sida vid sida, trots att många trodde motsatsen.

Använder du  – eller tror du att du kommer att använda – läsplatta, eller kommer det bara vara en onödig parentes i e-bokshistorien?
Jag använder inte läsplattor och har inga planer på att göra det. Min gissning är att många, men inte alla, kommer att använda det. Överlag är jag skeptisk till framtidsvisioner som går ut på att alla ska göra exakt likadant.

Hur köper du själv böcker – på nätet eller i den fysiska bokhandeln?
På nätet, nästan aldrig i bokhandlar. Men om jag ser till hur jag kommer över böcker finner jag fler alternativ än så. Ganska många böcker köper jag i dörren på releasefester eller samtal. På den årliga Textmässan i Stockholm brukar jag också shoppa loss. Det är lite som med film – jag går sällan på bio för att se en film, men älskar att kasta mig in i en liten filmfestival som ordnats av eldsjälar som drivs av en idé.

Och vad läser du helst för typer av böcker?
Just nu försjunker jag gärna i ett trebandsverk om svensk natur från 1926 som jag ärvt från min morfar. Där finns massor av uppsatser av gamla svenska biologer som använder underbart förmänskligande adjektiv om bland annat ålar, ekorrar, flundror och kålspinnare. Annars domineras nog min läsning av filosofi och idéhistoria, där jobb och fritid flyter samman. Läser alldeles för lite skönlitteratur men prioriterar det ett par gånger om året.

Skönlitteraturen faller i två kategorier: gamla böcker av döda manliga författare som jag sällan läser ända ut, samt nya böcker av levande kvinnliga författare som jag intensivläser. Under 2009 gillade jag särskilt ”Drömfakulteten” av Sara Stridsberg samt CRFN:s debutroman ”Naturen”, fast även böcker av Nikanor Teratologen och Gunnar Blå. Vi kan väl säga att manliga författare under pseudonym räknas som kvinnor.

Vilken bok tycker du bäst definierar 00-talet?
Om jag får vara cynisk kan jag säga att nollnolltalets litteratur bäst definierades av förlaget Nicotext. Deras affärsidé är att inte jobba ihop med författare. I stället ger de ut bloggar i bokform, eller ännu hellre citatsamlingar utan författare, tryckta i billigast möjliga pocketformat.