Det är intensivt med recensionsböcker och sådant nu, så jag har dragit emellan med lite chicklit, bl a Lauren Weisbergers nya, ”Diamanter är för evigt”. Tycker den är helt klart sämst hittills, av hennes produktion. Den förra, ”Alla var där” har jag läst lite nu och då, i synnerhet under den perioden jag jobbade som PR-konsult i modebranschen. Mycket som var likt. Den här är lite bokförlag faktiskt, en av de tre huvudpersonerna jobbar på bokförlag och får redaktöra en av de mest betydelsefulla författarna på marknaden, trots att hon är väldigt junior. Fast boken handlar inte lika tydligt om en speciell bransch, som de förra två. Det är mer lite blandat, mer relationer, mer om att hitta sig själv och en plats och vem man är och vem man vill vara.

En av tjejerna är sådär äckligt perfekt (hon på bokförlaget) som har precis allt man kan önska sig, plus en snygg TV-stjärna till pojkvän och ändå är hon inte lycklig. En annan av tjejerna har blivit dumpad av sin otrogna kille och ska försöka slampa till sig och börja ligga med killar, vilket förstås går sådär, och den sista tjejen, Adi, hon är supersnygg och superrik och ska försöka bli mer monogam istället, för hon ligger med allt hon ser. Tråk! Och stereotypt, mer än vanligt. Det erkänner t o m Norstedts själva i sin presentationssida för boken, även om de gör det med tillägget det hör väl genren till. Lite lustigt formulerat!

Känns som om jag är rätt bitter och negativ nu, och jag tror faktiskt jag är det också! Jag som är chicklitens främsta försvarare annars. Men det här kändes som ett lågvattenmärke. Ingen riktig story som engagerar och ingen person som är tillräckligt karismatiskt heller. Jag vill nog faktiskt ha en person som framträder lite tydligare än de andra, som liksom är den som det är tänkt att man ska identifiera sig med. Sedan kan hon ha roliga gaykompisar och snyggokompisar och tjockiskompisar, men det måste finnas någon som träder fram lite tydligare. Här blir alla tre så otydliga, och ingen av dem har tillräckligt spännande liv heller, eller jag hinner inte lära känna dem tillräckligt länge innan fokuset skiftar till någon annan person och vi skrapar lite på hennes yta.

Så det blev inte riktigt den rensare jag hoppades på, tyvärr. Jag får återgå till de många recensionsböckerna istället. Både ”Glitterscenen” och ”Gå inte ensam ut i natten” väntar på mig. Ska bara avsluta Jan Guillous memoarer först.

Ja ni hör! Jag behöver en liten mellanrätt, kanske en havtornssorbet eller något, för att rensa smaklökarna. Fast ”Diamanter var för evigt” var bara orätt, ingen mellanrätt ens en gång.