Bara en grej om chicklit
Förutom att tjejerna i brittisk chicklit alltid har en gaybästis, så har de alltid, och jag menar verkligen alltid, ett oerhört neurotiskt förhållande till sina mödrar. Mammorna går dem på nerverna, matar dem, tjatar på dem, älskar ihjäl svärsönerna och bröderna (i de fall det finns en bror, och det gör det påfallande ofta) och tycker att döttrarna är värdo.
Det här gäller alltså främst engelsk chicklit, typ Jane Green och Sophie Kinsella.
I svensk chicklit är det inte lika vanligt (även om det förekommer lite perifert, t ex Kristins mamma i ”Väninnan” och Melindas mamma i ”Jaktsäsong”), inte heller så mycket i amerikansk, förutom de judiska mammorna förstås. Det är intressant – beror det på den svenska kvinnans frigörelse och yada yada, eller har våra svenska författare missat en hörnsten i chicklit?
Varje gång jag läser tänker jag på just detta, att mammorna alltid blir så taskigt beskrivna. Trots att det är de som håller ihop döttrarna när det krisar, ändå. Till sist. Blir litet glad över min egen mamma som kan konsten att ignorera sina barn när det är befogat, och älska ihjäl dem när det behövs. Det enda hon inte kan hantera i vår relation, är prat om pengar. Och det beror uteslutande på att jag inte kan hantera mina pengar och slår bakut. Men jag har åtminstone vett att se att det är mig det är fel på. Skulle aldrig skriva en chicklit med en hemsk mama i persongalleriet. Mammor är livets förrätt ser ni, på samma sätt som barnbarn blir den allra ljuvligaste lilla dessert. Vi barn är bara det där trista i mitten som måste genomlevas.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Vad betyder värdo? Och vad betyder yada yada?
//Helena
Själv har jag lite problem med chick-lit som genre, men gillar värdelösa mammor, då jag tyvärr själv har en (eller åtminstone en alkoliserad icke-närvarande).
Men det är klart, är det mammorna som ”räddar upp allt” till slut finns det ju inte ett uns trovärdighet och bara det gör ju böckerna skittrista.
Annars läser jag gärna om kassa mammor…
De är ju liksom inte värdelösa, mammorna. Det är ju döttrarna som tror att mammorna tycker att de är dåliga. Mammorna är den där superomhändertagande sorten, oftast. Som fyller kyl och frys och lägger sig i och vill ha barnbarn.
Helena: Egentligen framgår det väl av sammanhanget, men värdo = värdelös, yada yada = bla bla/osv..
Intressant iakttagelse! Själv skämsälskar jag chick-lit. Kanske ligger det något i vad du skriver om kvinnans frigörelse. Enligt min mening porträtteras kvinnor i chicklit ofta som streetsmarta men ändå enormt fåfänga. Alla verkar ha en enorm skofetischism och skulle nästintill sälja själen för ett par nya klackisar. Mannen, the love interest, är ofta just det… stereotypt manlig… en mr darcy. Så det är kanske inte konstigt att könsrollerna bäddar för en slag neuros när det kommer till relationen med modern. (Fadern står ju ofta för det lugna och trygga att prata klokskaper med, kolla bara på Bridget Jones el i Marian Keys Änglar t ex )
Vilket svammel, ville ju bara säga som sagt, intressant iakttagelse! :)
Jag kan rekommendera läsning av denna bok Chick lit: från glamour till vardagsrealism (recenserad här
http://www.pocketblogg.se/2009/06/maria-nilson-chick-lit-fran-glamour-till-vardagsrealism/ ) Där beskrivs bland annat det neurotiska förhållandet till mammor.
Tja… kan det helt enkelt inte vara Fieldings Bridget Jones – som i princip var först – som ”spökar”? Och hon i sin tur bygger ju tydligt på ”Stolthet och fördom” och hemskare mamma får man väl leta efter både i litteratur och verklighet! : -)
De brittiska galna mödrarna har anor lååångt tillbaka!
Vi har väl neurotiska relationer till våra mammor i Sverigen också, vi tycker väl bara inte att det passar in i en genre som ska vara underhållande och kul. Det blir lite Norén över destruktiva familjerelationer och då känns det svårsmält att vi samtidigt ska skratta åt det. Vi har ju lite svårt att slappna av angående sånt. Vi tar oss själva och våra relationer på så stort allvar. Det är liksom ”lyckat” att ha en bra mor-dotter-relation så vi pratar gärna inte om den om det är pajjig. Det är vad jag tror.
Hmm, jag läste en intressant grej om att föräldraskapet ändrades i och med att samhället började industrialiseras. Och eftersom England var först, i slutet av 1700-talet så har det landet kanske haft en sådan omhändertagande mammaroll och ett samhälle med strukturer som stödjer rollerna mellan mamma och barn väldigt många fler år än Sverige. Tillsammans med andra utvecklingslinjer och grejer gör det att svensk litteratur skildrar andra saker och att USA har en lite annorlunda syn på barnuppfostran och förhållanden mellan mamma och barn????