Jag träffade Frode Grytten förra veckan och förutom att han skriver väldigt bra böcker själv, så är han dessutom ett Murakami-fan. Trevligt! Jag var såklart tvungen att prata om det.
För tio år sen när vi hittade ”The wind-up bird chronicle” var det ingen som kände till Murakami, men nuförtiden är han riktigt populär och känd. Hur har det blivit så, och vad gör honom så bra? Frode Grytten menar att Murakami appellerar till en speciell tidskänsla som finns just nu. Han skriver ofta om rätt lyckade män i toppen, de har pengar (även om de är arbetslösa är det sjävvalt och det orsakar inga ekonomiska problem), de har ett bra liv, men ändå lever de i ett utanförskap. De förstår inte omvärlden, känner sig inte hemma. Hans berättelser handlar om att vilja knyta an till andra människor, men inte kunna göra det. Sånt vi känner igen oss i. 
Det blir bra politiska skildringar av samtiden också eftersom det här är något som växt fram mer och mer. En kamp mellan att vilja tro på något – demokrati och kollektiv – och det individuella samhället där alla bara ser till sitt eget. Den här ”berättelsen” kommer även fram i den icke-fiktiva intervjuboken ”Underground” som handlar om sarin-attacken i Tokyos tunnelbana.
I vanliga fall läser Frode Grytten inte sci-fi, men i Murakamis fall så tänker man ju inte på att det är med så pass mycket, säger han. Han gör inget nummer av det, det blir inte alla de där reglerna man alltid måste förstå och liksom svälja i annan sci-fi, så det bara flyter på. Grytten har läst löparboken och uppskattat den med väldigt mycket, trots att han inte alls uppskattar löpning eller träning.  Han förstod ändå kanske lite grejen med det när han läste Murakamis tankar, medger han.

Jag frågar honom om andra bra boktips och han föreslår ”Vägen” av Cormac McCarthy som han tyckte var helt fantastisk, fast nästan så att han inte tordes bläddra vidare för att han var rädd för hur det skulle gå.

När det gäller skämsböcker har han i princip inga såna. Han berättar att han fått besök av en journalist som skulle kolla in olika författares bokhyllor, och hon hade blivit irriterad för att det bara var bra och fin litteratur hemma hos honom. Han kommer på två böcker som han glömt avbeställa från bokklubbar, ”Da Vinci-koden” och någon Läckberg, men annars har han mest bara böcker han gillar. Och de råkar vara bra.
En skämmig aspekt av bokhyllan kan däremot vara att den mest innehåller manliga författare. Tyvärr, säger han. Det beror kanske på omedelbara paralleller, eller på att han har en förkärlek för maskulin arbetarlitteratur. ”Det bara blir så.” Trots det så är en del av hans stora favoriter kvinnor; Grace Paley, Flannery O’Connor, Hanne Örstavik och och Ali Smith, men som helhet så blir det fler män.

Som avslutning, novelltips?
Ali  Smith ”First person and other stories”. Raymond Carver, Richard Ford ”han är lite slapp när han skriver romaner, han borde bara skriva noveller”, David Means, George Sanders, Banana Yoshimoto, och givetvis Murakamis ”Blind woman, sleeping willow”.

Mer Frode Grytten: del 1 i intervjun, och hans senaste novellsamling, ”Rum vid havet, rum i staden”.