Förra veckan fick jag träffa en av mina norska favoritförfattare Frode Grytten. Jag blir ju ofta förtjust i manligt smågnäll så jag har fallit som en fura för hans roman ”Sommaren är inte att lita på”, hans noveller ”Bikupesång” och nyöversatta ”Rum vid havet, rum i staden”.

Det första jag frågade var hur han visste vilken sorts text det skulle bli, roman eller novell, när han fick en ny idé. Han tyckte att det var en direkt magkänsla, han brukade aldrig vela och ändra sig. I en del fall, tex ”Bikupesång”, kan novellerna läsas ihop också, så de är enskilda men bildar en slags helhet.
Överlag verkar Frode Grytten vara en stor, stor novellälskare och skrivare. Han läser mycket hellre noveller än romaner, och han gillar verkligen det korta formatet och vad författarna måste göra med det. Han tycker att det passar livet så bra; som att man går runt i en stad och tittar in genom fönster och får en kort glimt av människorna där. Just så är en bra novell, menar han. En kort betraktelse, men tillräckligt lång för att vi ska orka och vilja ta till oss det.
Det är ofta vardag det handlar om i noveller, det ordinära och vanliga, och det uppskattar han också. I en roman krävs ett stort tema och en stor och avgörande händelse, men i en novell får man koncentrera sig på det lilla, rätt händelselösa. Det som egentligen är det riktiga livet, vår tillvaro dag för dag.

Alla noveller i nya samlingen ”Rum vid havet, rum i staden” bygger på tavlor av Edward Hopper och alla tio noveller berättar om tiden före eller efter något har hänt. Men just nu, i novellen, är det stilla. Det är kanske därför han gillade Hoppers tavlor så mycket från början, för att de ofta verkar skildra just väntan och eftertänksamhet. Han berättar att han fick idéen till det här upplägget för länge sen, men eftersom människorna på tavlorna är äldre behövde han bli lite mer medelålders innan han skrev dem. I flera år var han nervös att någon annan skulle komma på samma grej. Sen när han väl började så gick det väldigt lätt att skriva. Han arbetade på alla tio noveller samtidigt för att liksom lura sig själv. När han skrev ”Bikupesång” hade han tagit en i taget, och då hade det blivit svårt att komma igång på nytt. Nu var det parallellskrivande, och när han satte punkt så kände han sig lite förvånad över hur snabbt det gått. ”Redan klar?”
Här i Sverige är de publicerade i små häften i en box, väldigt snygga, och man kan plocka med sig en eller två för dagen. I Norge är de en vanlig bok, och om man läser dem i den ordningen så kan man märka att de går från morgon till kväll och att de alla utspelar sig den 27 augusti. (Jag säger kan märka, för det tänkte inte jag på.) Men de hänger inte ihop, de är alla fristående. Frode Gryttens enda regel för projektet var att han skulle skriva om människorna på bilden, och han skulle försöka skriva om dem från samma synvinkel som man ser på tavlan.

Vi pratade om att som tex Siri Hustvedt skriva i grunden samma historia, men utveckla den från gång till gång, och det kände han igen sig i. Nu har han just hållit på att samla ihop alla sina noveller, 103 stycken, till en utgåva och det blev väldigt tydligt hur han följt sina karaktärer från barndomen till medelåldern. Hans stora berättelse skulle kunna bli om att lämna tryggheten i barndomshemmet för att våga sig ut i världen och hitta sin väg och sin plats där. Eller om att lämna småstaden och gå ut i världen. Allting ackompanjerat av samtida popkultur, både musik och litteratur.
Han tycker att pop, rock och punk blev en slags demokratirörelse för hans generation. Folk insåg att man inte behövde tillhöra eliten för att få uttrycka sig konstnärligt, du fick skriva även om du inte var Ibsen.
Han var väldigt tyst i skolan, sa aldrig någonting utom vid ett tillfälle när en lärare diskuterat en journalists arroganta uttalande om att all popkultur var dålig. Då hade Grytten blivit så provocerad att han ställt sig upp och utbrustit ”Bob Dylan borde få Nobelpriset i litteratur!”. Läraren och klassen hade knappt trott sina ögon. Eller öron.
Nu under intervjun kan jag inte låta bli att titta på en gul pin han har på kavajslaget, och när vi ska avsluta frågar jag vem det är. Svaret är Shakespeare’s sister, efter en singel som The Smiths släppte 1985. Om man vill läsa mer om Gryttens syn på Morrissey så är första novellen i ”Bikupesång” ett hett tips.
Och om man vill läsa lite mer om Frode Grytten så är imorgon eftermiddag ett hett tips.