Snart känns det nästan som att vi har en ny mänsklig rättighet på gång i FN – att alla ska få skriva sin egen deckare. Håller ni inte med?! Nu har jag prövat en ny sån förmåga, Jonas Sjöstedt. I vanliga fall är han politiker, senast i EU för vänsterpartiet, men under de senaste åren har han varit hemmapappa och då passade han på att skriva den här historien som han börjat tänka på under långrandiga EU-möten.  ”Sammanflöden” börjar med ett spektakulärt mord i Bryssel, fortsätter med ett dokument med farligt innehåll, och så tillkommer några hyvens assistenter i en svensk vänsterpartigrupp som slår sina kloka huvuden ihop för att hjälpa en annan oskyldigt mordutpekad assistent. Bra? Nej. Berättandet känns skissigt och ingen av figurerna lyckas lyfta och få något liv. Hela boken känns faktiskt rätt mycket som en rapport. Det redogörs och förklaras, men det blir aldrig något mer än så. Ingen riktig bok-känsla. Jag förstår att jag ska få mig lite EU-kritik till livs också genom utförliga beskrivningar av assistenternas och politikernas jobb, men… Något måste ju väcka ett genuint intresse om man ska ta det till sig.

Det är skönt att vara ledig och kunna ströva omkring på bibblo i lugn och ro och upptäcka lite vad som helst. Jag hade tur och hittade två nya engelska. ”The thing around your neck” av Chimamanda Ngozi Adichie är uppföljaren till ”En halv gul sol”. En novellsamling. (Snart måste vi sluta säga att noveller är ute eller helt dött, för jag tycker det kommer mer och mer noveller hela tiden!) Första halvan av den är jag lite skeptisk, de känns inte alls så speciella. Mest bara korta avsnitt, inte bra historier. Men sen i andra halvan tar det sig. Allra bäst tycker jag om de som utspelar sig i USA, dit afrikaner (Nigerianer) flyttar för att jobba eller gifta sig. Det blir det här med att se på något för mig välkänt med okända ögon. Fungerar mycket bra. En del av novellerna handlar om afrikansk politik och historia, återknyter lite till det som hände i ”En halv gul sol”. Jag är för okunnig för att hänga med på det. Men den sista, åh den är fin! ”The headstrong historian” heter den och är som en replik till Chinua Achebes ”Things fall apart”, men nu från en kvinnlig afrikansk synvinkel. Väldigt, väldigt bra, och den lyckas komprimera hela koloniseringsproblematiken på 20 kritiska och välformulerade skönlitterära sidor. Imponerande! Känns som ett måste att läsa just den novellen, faktiskt.

Joshilyn Jackson debuterade med ”Visst finns det gudar i Alabama” för några år sen, och ”The girl who stopped swimming” är hennes tredje bok. Ungefär liknande stuk på den som i ”Visst finns det…”. En svår händelse i barndomen som involverade ond bråd död och som blivit ett hemligt trauma i familjen, en infekterad systerrelation, och så ett dödsfall i nutiden som blir en slags katalysator för allt det här. De första femtio sidorna var rätt förvirrande, så många bollar att hålla i luften, eller också var jag väldigt trött… Men väl genom det så var jag med, och gillade. Hon är väldigt bra på att få till sina människor tycker jag, det är sällan klyschigt och lättuträknat utan de förvånar en, och de känns så mänskliga. Ingen jättespeciell roman, men just det gillar jag verkligen hos Jackson. Man kan ju som sagt läsa många mycket sämre deckare där det varken finns spänning eller bra figurer, och här får man hyfsad spänning och utvecklade figurer. Det uppskattar vi!

Och så till sist en ungdoms från MTV-förlaget som jag blivit nyfiken på. Apropå icke-klyschiga figurer, i ”The book of Luke” av Jenny O’Connell, well, not so much. Riktiga tonårsstereotyper – den jättesnygga och smådryga killen som ska lära sig en läxa om hur man ska bete sig mot tjejer egentligen. Det är en jättebra idé och fiffigt upplägg, men det är ju tyvärr just så himla lätt att räkna ut hur alla ska vara och vad som ska hända. Blir alltså inte speciellt spännande. Inte i tex Meg Cabot-klass när hon är som bäst, då får man detta plus massa bra och smart humor med glimt i ögat.