Bokfemman : sorg
Jag har inte gjort bokfemmor på ett tag, fel ämnen, men nu såg jag att temat var sorg och det kändes mitt i prick. Dels har jag precis läst ”Döden finns liksom”, och dels har jag känt mig lite extra sorgsen just nu för det är snart ett år sen jag separerade. Nej, inget dödsfall och jag och min fd sambo kan ju ha kontakt om vi vill och allt sånt där, men det är ändå det värsta och svåraste jag nånsin har varit med om. Alla snälla och stöttande människor som sa att det faktiskt blir bättre så småningom, man överlever – de misstrodde jag ju, starkt. För att använda en underdrift.
Men nu har det snart gått ett år, mitt magiska år. Å ena sidan, sorgen över att ”vi” inte finns längre, som fortfarande märks ofta på olika sätt även om den inte känns likadan eller lika mycket som första veckan.
Å andra sidan, min debutbok, ”En liten chock”, publicerades och det hände saker pga den som jag har drömt om i åratal. (Bokmässor, recensioner, beröm, uppmärksamhet.) Massa roliga saker med bokhora på det. Allt samtidigt. Det har verkligen varit ett extremt år för mig. Helt omöjligt svårt och helt magiskt bra på samma gång. Och det gick ju att klara av, på något vis. (Nu råkade jag bara bli både supersmetig och privat när jag berättade om det här, sorry.)
Här kommer iallafall min bokfemma med bra titlar i ämnet. Tro mig, jag har utvecklat en mycket känslig sorg-skräp-radar när jag läser på det här temat. Det ska inte vara något ensidigt sentimentalt grinande bara, det ska vara realistiskt och bra.
1) Jonathan Tropper, våran favorit här, som var den första författare jag tänkte på. Inte nog med att han är bra på flera sätt och vis, sorg är dessutom ett av hans återkommande teman. ”How to talk to a widower” och ”The book of Joe”.
2) ”Extremt högt och otroligt nära” av Jonathan Safran-Foer. En till bokhorafavvo. Fin, fin, fin om förlust av en pappa / make / son.
3) ”Döden finns liksom” av Marie-Chantal Long. Ungdomsbok jag precis avslutat som handlar om femtonårige Yassir vars pappa dör efter att ha skadats i ett rån. En del avsnitt i den gör mig alldeles tårögd, av sorg och glädje, för att det är så bra beskrivet hur det kan kännas.
4) ”Är det någon där?” av Marian Keyes. Gud i himlen vad man gråter till den här. Oh! Marian Keyes klart bästa. Fast läs den inte offentligt, skulle jag säga.
5) Och så givetvis, Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande”. Den är väl given och en del kanske tänker jajaja när vi tjatar om Joan igen och igen. Men söker man en slags handbok, inte en fiktiv historia, utan något verkligt om hur det är att ta sig igenom, då.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Asch, du var inte alls smetig, bara aningen privat. Och det är OK!
Förresten: spännande att du gillar Döden finns liksom – jag tog inte alls till mig den på det sätt du beskriver.
Jag blir berörd av dina ord, det är bra att vara lite privat då och då och dina boktips är riktigt bra. Och sådana böcker man behöver då man går igenom sorg, jag har under några år förlorat både min mamma, mormor och farmor och en av mina bästa vänner och under lång tid drogs jag bara till sådan böcker, dom fick mig att känna mig mindre ensam.
Men en bok som jag läste nyligen var Är någon där av Marian Keyes oc gud så jag bölade, den var hennes bästa. Scenerna när man inser att pojkvännen är död är så otroligt starka.
Sedan måste man läsan Foers bok den är ju så otroligt underbar, jag verkligen älskade den, den gav mig hopp. Så läs den alla ni som ännu inte läst den och såklart Didion.
Jag blev ju väldigt förtjust i Owe Wikströms ”Sonjas Godhet” eftersom den berör böckernas roll i sorgeprocesser, som en sorts husapotek att ta till.
I mitt husapotek finns ju Märta Tikkanen. Och Sonja Åkesson förstås. Jag läser öht gärna lyrik i mina downperioder eftersom poesin har lättare att sätta fingret på smärtan, och känslorna. Det blir mer direkt. Jag är också rätt så nere för tillfället och därför släpar jag runt på såväl Märta som lyrik just nu.
Fint inlägg, och inte alls smetigt utan bara personligt och bra! Din listetta påminner mig om att jag fortfarande har The Book of Joe oläst i bokhyllan. Har tänkt spara den till ett speciellt tillfälle, och nu undrar jag om inte min lilla sportlovsutflykt i slutet av nästa vecka är det speciella tillfället. Nice!
En annan läsvärd bok på tema sorg: Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud, om att sörja sig själv. Otroligt rörande och vackert, men en rejäl påfrestning för såväl tårkanaler som hjärtrötter.
Åh, vad jag grinade när jag läste ”Är det någon där?”. Jag låg bakom bokhyllan (där vår säng står) och hulkade. Min sambo var tvungen att kika bak och fråga vad som stod på.
Och Joan Didion: så väldigt sorgsen jag blev när jag läste den!!
När jag för några år sedan förlorade flera närstående blev
Graham Greene räddningen,många av hans böcker är så
vemodiga och sorgliga på ett alldeles eget sätt.
”Slutet på historien” har jag läst hur många gånger som
helst och jag blir lika tagen varje gång.
.
Johanna K: Det intressanta med Didion är, tycker jag, hennes kyligt distanserade förhållningssätt till sorgens mekanismer. Det är hela tiden intellektet, inte känslorna, som styr ”A Year of Magical Thinking”, och den här nästan medicinska exaktheten gör, märkligt nog, att texten framstår som ännu starkare och – faktiskt – sorgligare än vad den hade kunnat bli i händerna på en annan, mer emotionellt lagd, författare. Själv fattar jag inte hur hon över huvud taget klarade av att skriva boken. Jag är helt klart mer av den emotionella sorten.
PS: Storbölade också till Keyes!
Agneta: Jag har inte läst ”Slutet på historien”, men däremot halvt grinat ihjäl mig till filmatiseringen med Ralph Fiennes och Julianne Moore. Minns att min dejt också fick kämpa med tårarna, vilket jag tolkade som ett positivt tecken. Just då.
Den senaste bokenjag storgrät till var I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.
SARA: Jag med! På förra bokkollot! Vågade mig nästan inte ut ur rummet pga rödmosighet och de strida tårarna som liksom forsade fram på detdär icke-hollywoodska viset…
Vill lägga till ”Jag saknar dig, jag saknar dig” av Peter Pohl till listan, förfärligt sorglig och mycket bra bok (det var några år sen jag läste den – men jag tror att den håller).
Håller annars med om det Helena skriver om Didion; det är just hennes saklighet som är så hjärtskärande.
Och blir glad över allt plussande på Keyes, min guilty pleasure. Har kvar ”Är det någon där?”!
Själv orsakade jag lite uppståndelse när jag inte fick stop på tårarna då jag läste Patersons Bron till Terabitia (fast jag läst den som barn och visste hur den skulle sluta) istället för att lyssna till en dålig fortbildningsföreläsning. När det gäller brutna relationer tyckter jag att Montecore var bitivs oerhört sorglig på ett fint vis.
asalun: ja, fy tusan vad jag grinade till den! För att inte tala om Isdraken häromsistens:
http://lilaplaneten.wordpress.com/2008/01/17/mik-a-mik/
Det måste vara något fundamentalt fel på mig för jag kan inte se storheten i The year of magical Thinking. Sorgen nästlar sig aldrig in i mig och om det är tänka jag ska så jag tänker bara tankar som man inte får tänka när det är en bok som så många älskar.
En annan bok som är fantastisk är Dansa på min grav, Aidan Chambers.
Ka – jag gillade mest pappan och sorgen-avsnitten i ”Döden finns liksom”, tyckte nog den bara var sådär i de andra. Det blev så mycket konflikter överallt, jag blev lite matt. Liksom.
Graham Greene är ett oprövat kort, jag skriver upp. Har inte sett filmen, har ingen aning om vad ”Slutet på historien” handlar om, men efter dessa lovord så. Har sen tidigare, pga filmen ”Donnie Darko”, hans novellsamling ”The Destructors” på önske-läsning. (Den novellen som Donnie läser i klassen, tillsammans med coola lärarinnan spelad av Drew Barrymore.)
Kom på en till bra barnbok om mammaförlust idag, ”Inte bara tennis” av Peter Barlach.
Och även Åsa Linderborgs fantastiska, där ligger det ju en ton av sorg genom hela. Stor kärlek också.
Jag med gillade Didions sätt att undersöka sorg, att försöka läsa sig till ngt. Jag känner igen den reaktionen, den lösningen. Man har ett problem, man tänker direkt ”det måste finnas en bok som kan hjälpa mig med det här”. Är egentligen inte så mycket för böcker där det bara ska vara sentimentalt och där allt går ut på att tårkanalerna ska aktiveras. Nu är Keyes sådan, men, _egentligen_ så är det inte det jag faller för. Tex, och jag varnar för att jag är helt fräck nog att tycka till enbart baserat på mina fördomar nu, men Cecilia Aherns ”PS I love you”. Den känns så Hollywoodsk och beräknande och gråtig för gråtens skull så jag… ne-ej. Jag vet att många många älskar den. Det här är mina fördomar, baserat på infotext och bokomslag. Och författarens ålder. Hon var ju tusan bara 21 eller ngt när hon skrev den.
I jämförelse med det känns Didion som en klippa att luta sig mot. Eller Tropper. Han håller sig inom mina privata gränser för vad som är för smörigt eller okej smörigt.
Och Johanna Thydells, ja, jättebra!! Henne pratade ju jag och JoÖ med på Bokmässan i Göteborg, och om jag minns rätt så tipsade hon om Peter Pohls ”Jag saknar dig, jag saknar dig”. Vi tog upp just detta att hennes bok var så sorglig och undrade vad hon kunde kontra med.
Då fattar jag. Och jag kan hålla med om att sorgeavsnitten kändes uppriktiga; tror att månåga kan bli berörda där (trots att jag, okänsliga typ!) inte blev det.
Justja, Inte bara tennis! Det är ju sorglig om något!