Det har alldeles oplanerat blivit ett tema på mina poster den här veckan; ”vad är en ungdomsbok?” eller ”i gränslandet unga / vuxna”. Nu har jag läst en norrman jag gillar skarpt, och då kom det upp igen. Harald Rosenløw Eeg. Jag har hajpat två av hans ungdomsböcker förut. Hans senaste som nu kommit ut på norska heter ”Løp hare løp”. Det är en vuxenbok. Med tanke på hur mycket jag gillat ”Yatzy” och ”I tomma luften” så var jag ju helsäker på att Haren skulle gå hem också. Det börjar så himla bra om Bror som är fjorton, femton år på åttiotalet och hur han tävlar i 800 m. Han gör det av en enda anledning – tjejen Marita som springer (som en vind) och tränas av Brors pappa. Efter tävlingarna åker de hem i baksätet på pappans bil, och Marita brukar luta sitt huvud mot Brors axel och somna. Bror är i himlen.
Så fin, fin start. Precis den rätta Eeg-känslan, och massa fantastiska åttiotalsmarkörer (bla Zola Budd som sprang barfota, det gör Marita också). Jag bara varvar upp för det kommande lyriska inlägget jag ska skriva. Fast sen… Det drar ut så mycket. Andra halvan, slutet, känns så neverending. Han tappar farten. Jag blir lite less. Det blir inte ett lyriskt inlägg.
Baserat på de (ynka) två ungdomsböcker jag läst av honom föredrar jag helt klart dessa. Tätare, kortare, mer koncentrerade på alla plan. Eeg är verkligen skitbra då!

Men unga/vuxna-grejen. Ämnesmässigt så är han precis som vanligt i Haren. Det är coming of age. En kille, en kris, livet på spel (ungefär) och mycket att lära. Det är inte något svårt i boken (stil, komplexitet). Jag kan absolut se att ”äldre” ungdomar läser den (lite som ”Kim Novak” av Nesser tex som ju är en vuxen från början men blivit väldigt etablerad på högstadie och gymnasieskolor).
Så vad gör Haren till en vuxen? Det enda jag kan tänka är faktiskt att den i antal tecken är för lång och tät, alltså en så ytlig sak som längden. Att han kanske helt enkelt har velat bre ut sig mer?

Jag har mycket svårare att helhjärtat ställa upp på tex ”Tu man hand” som ungdomsbok än jag har på Haren. Och jag hade ju personligen föredragit Haren nedbantad och tätare. Dvs, då i en kanske mer typisk ungdomsbokslängd. Eegs ungdomsböcker känns så mycket, riktigt bra tips för alla oavsett ålder, och de är lite krävande. Hans vuxenbok känns mest som för många ord på för många ställen, blir aningen segt till slut. Men hade en kortare variant automatiskt gjort den till en ungdoms?
Jag är alltså inte ute efter att direkt hitta några svar* till alla frågor, det är bara en intressant sak att fundera på tycker jag. Skalan är så glidande och ibland känns det nästan slumpmässigt hur det blir? Just nu när jag precis har läst Eeg i båda lägren blir det ju också extra tydligt. Hur tänker man? Vad avgör?

Är det någon annan som läst ”Løp hare løp”? (Jag chansar. Vi har ju norska läsare, kom an!) Vad tycker ni?

* Eller också får jag försöka mejla Eeg och kolla… Är mycket nyfiken. Tamejtusan, jag ska mejla. Bli inte förvånade om svaren dyker upp i ett måndagsmöte nära er.