Om översättningar
Varje tisdag ungefär runt 14:15 så tipsar jag om sommarböcker i P4 Extra. Förra tisdagen tipsade jag om tyska Juli Zeh och hennes roman ”Fritt fall”. Läste den i SF och tyckte mycket om.
Fast en sak slog mig då – jag tycker tyska böcker får ett sådant speciellt tonfall. Jag vet inte om det har med det tyska språket att göra, att det automatiskt blir en viss melodi i översättningen då. Beroende på ord, meningsuppbyggnader och annat som ursprungsspråket använder sig utav. Men jag tycker att nästan alla av de nutida tyska romaner jag har läst, har det här tonfallet. Det är lite luddigt inser jag, men ni andra som läst Juli och/eller annan tysk litteratur, förstår ni hur jag menar?
Jag får samma känsla av de franska romaner jag läst på senare tid. Dels ”Igelkottens elegans” (som jag tyckte rätt illa om, men jag är ingen Audrey Tautou-tjej, än mindre tycker jag om Gavaldas ”Tillsammans är man mindre ensam”) dels återfann jag samma språkstråk i Madeleine Bourdouxhes novellsamling ”En spik, en ros” – en bok jag däremot tyckte väldigt mycket om.
Det är något med romaner översatta från tyska och franska. De blir annorlunda i svensk översättning. Då pratar jag om språket, melodin, i boken. Men det är inte samma melodi, nej, de tyska klingar på ett sätt och de franska på ett annat. Oavsett om boken i fråga är bra eller dålig så finns det där.
Jag tycker det är rätt fint.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Har för mig att Johanna K (?) skrev något lite liknande om Claire Castillon också, vilket jag verkligen höll – håller – med om! Man kunde liksom känna det franska språket i både ”Insekt” och ”Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska”, trots att det var svenska ord som dansade framför ögonen… jag gillar det jag med – mycket! Och dessutom är det ännu ett bevis på hur spännande det egentligen är med språk!
Ja, det här har jag skrivit om förut. Jag tycker mycket om att känna originalspråket i översättningen. Måste läsa Zeh!
Lustigt! Igår läste jag ”Igelkottens elegans” om hur huvud-personen funderar på vad som har förlorats i en översättning av ”Krig och fred” från ryska (till franska).
Min fundering blev snabbt vad som förlorats i nästa steg till *svenska* (från franska), eller har översättaren använt den *svenska* översättningen av ”Krig och fred”!?
Ja, jag har använt den svenska översättningen (en av de svenska översättningarna? minns inte nu om det visade sig finnas flera) direkt från ryska, ej via franskan, vilket som du påpekar hade inneburit ytterligare ”förluster”. Om detta kunde jag skriva en roman i sig, ett avsevärt forskningsarbete, där jag bl.a. hade hjälp av Staffan Skott, rysköversättare av Tolstoj. Har tyvärr inte tillgång till alla mina digra anteckningar och div. korrespondens kring översättningen av Igelkottens elegans, har möjligtvis hunnit städa undan en del av dem i samband med att romanen gick i tryck, men minns att det tydligen finns fler än en rysk originaltext, eftersom Tolstoj arbetade om sina manus, och att den franska översättningen inte verkade bygga på samma ordalydelse i originalet som den svenska. Därav den kommentar, som jag har för mig finns i efterordet till den översatta romanen, har inte boken framför mig för tillfället.
Marianne Öjerskog, översättare.
Hej
Jag heter Besim Aydin
Jag undrar om du var intresserad bearbeta en roman
Hör av dig till min mail aydinbesim@hotmail.com
MVH
Åh, så härligt det låter. Har inte läst någon annan tysk författare än, ehm, Göethe (och det var inte en alltför trevlig läsupplevelse) och fransmän har jag inte läst mer än 2-3. Men jag är svag för franska språket och dess melodi, och om något av detta finns kvar efter översättningen är det onekligen lockande.
Jag tycker det är så med böcker översatta från kinesiska också. De har en speciell ton.
Visst förstår man. Och om översättningen är lyckad, är just dessa melodiska ibland svårupptäckt spår från orginalspråk en stor tillgång och njutning. Jag läste nyligen andra delen i den indonesiska författaren Pramoedya Ananta Toers Buru-kvartett och har sällan upplevt det lika tydligt. Jag håller även med dig om Zehs tyskhet i sin svenska version. Fint är det.
Alla ni som inte tycker om Gavalda kan läsa Celine Curiols Utrop istället. Mkt vackert och alla lever olyckliga i alla sina dar istället. Ingen Tautou-illmarighet bara vackert elände- franskt på det andra viset. Annars läs Le clézio. Också väldigt fint.