Vi delar systerligt på böcker, vi bokhoror. Ibland – faktiskt rätt ofta – händer det att vi får böcker som flera av oss är sugna på. Då anammar vi det gamla pålitliga kösystemet så att alla intresserade bokhoror så småningom får läsa. Här kommer två omdömen om böcker som två andra bokhoror (Johanna L och Johanna Ö) tidigare läst och recenserat här på sajten.

När en god vän gifte sig för några veckor sedan hamnade jag under den efterföljande middagen vid drömbordet: alla mina bordsgrannar var passionerade anhängare av scifi-serier (gärna signerade Joss Whedon), highschoolfilmer och skräcklitteratur. Efter att ha diskuterat ”Buffy” vs ”Battlestar Galactica” och haft en inofficiell tävling om vem vid bordet (som snabbt kom att döpas till ”nördbordet”) som utfört den nördigaste handlingen, där mitt vittnesmål om en ”Arkiv X”-kväll där vi ätit cupcakes formade som aliens och druckit vodka blandat med apelsinslush som en hyllning till avsnittet ”Zyzygy” vägde tungt, kom vi in på ämnet lajvare. Det visade sig att vi alla tog avstånd från fenomenet, vilket fick en bordsgranne att milt påpeka ”är det inte lite ironiskt att just VI är så anti-lajvare?”. Hon hade förstås rätt, men någonstans tror jag att förklaringen till min instinktiva aversion mot hela lajvbegreppet går att finna i det Fredrik Strage skriver i ”Text”, apropå att han ångrar att han någonsin skrivit om ”Drakar och demoner”: ”Jag må ha varit en nörd men jag var aldrig nånsin en lajvare.” Nördig, nördigare, lajvare… gud, nu kommer jag att få en massa arga lajvare på mig, men nog ser nördhackordningen ut ungefär så?

Även Tilda i Sofia Nordins nya ungdomsbok ”Natthimmel” är till att börja med skeptisk när hennes nya klasskompis Jesper bjuder med henne på ett lajv. Hon bestämmer sig dock för att följa med, och det blir början till en ny epok i hennes liv, där hon även börjar ifrågasätta sin familj och alla deras stänga dörrar och tysta lidande. Och hur står det egentligen till med hennes lillasyster? ”Natthimmel” är en alltigenom välskriven berättelse som det är lätt att identifiera sig med även som vuxen. Liksom Marika Kolterjahn skildrar Sofia Nordin de tonåringar som befinner sig utanför popularitetens inre krets, som är reflekterande och plågsamt självmedvetna (vilken tonåring är å andra sidan inte det?) och tar steget till att bli en öppnare, ärligare version av sig själv. Förra året läste jag ”Utanmyr”, Sofia Nordins första och hitintills enda roman för vuxna, och trollbands av Nordins språkliga följsamhet och förmåga att med små medel skapa en förtätad stämning. Lite samma känsla får jag när jag läser ”Natthimmel”, även om den känns lättare och gladare än ”Utanmyr”. Helt klart har vi att göra med en begåvning som behärskar såväl ungdomsboksformen som den mer vuxet skönlitterära. Jag kommer att följa Sofia Nordin nära från och med nu, och jag lovar att aldrig mer dra taskiga skämt om lajvare.

En av gästerna vid nördbordet var ingen mindre än Mats Strandberg, som nyligen utkommit med sin tredje roman ”Halva liv”. Johanna Ö recenserade den på utgivningsdatum, och jag håller med om det mesta i hennes recension. Det här är en mörkare och allvarligare roman än de två tidigare, mer chicklitbetonade berättelserna, och fastän jag ofta understryker vikten av högkvalitativ, välskriven chicklit (och till den kategorin hör verkligen Mats tidigare böcker) tycker jag det är roligt att Mats Strandberg här verkligen får visa vad han går för som berättare. Jag ska inte upprepa misstaget som en recensent på Expressen gjorde och avslöja för mycket om handlingen, men vill skriva under på Johanna Ö:s analys att det är den del av boken som utspelar sig på femtiotalet som är överlägset bäst. Det nutida, mer thrilleraktiga spåret hänger inte riktigt ihop med dagboksanteckningarna och slutet blir en aning forcerat. Kanske en lite oväntad åsikt från mig, thrillerhoran, men faktum är att jag i det här fallet finner mer spänning i det relationsinriktade; i skildringen av hur en livslögn påverkar så många fler än den närmast drabbade. Den intrigtråden är dock stark nog för att väga upp det något hafsiga slutet, och det är – som alltid med Mats Strandbergs böcker – skrivet med en finess och värme och bladvändarappeal som gör ”Halva liv” snudd på omöjlig att lägga ifrån sig. Som bonus dyker flera karaktärer från tidigare böcker upp i förbifarten – favorittricket, ni vet.