En inre konflikt
Det är nyårsafton och jag antar att man måste hålla skenet uppe och underhålla de 12 personer som äter middag hemma hos oss, istället för att smyga undan och kolla om herr Parmeneder verkligen kommer fria till Antonie. Även om det är just det man helst av allt vill göra. Jag har en känsla av att det inte slutar så lyckligt dem emellan.
Stackars Tony Buddenbrook.





Det här inlägget avgör det hela. Jag köper boken i morgon (om det går).
Håller med Annelie, köpte boken från Adlibris häromdagen (tillsammans med en lista lång som min underarm med fler tips från älskade Bokhora-sajten) och nu längtar jag verkligen efter att få min beställning :-) Älskar när man blir så inne i en bok att man bara vill att alla människor runt en ska försvinna och lämna en i fred så man kan försvinna in i sin bok utan att behöva visa någon som helst hänsyn.
Jag började på Buddenbrooks tre gånger innan jag slutligen tog mig samman (inför min 30-årsdag…) och läste den från början till slut. Det här var i augusti och min förvåning är stor över att jag fortfarande så ofta tänker på den, minns små och stora händelser ur den, eftersom jag hade så himla svårt för den i början. Samtidigt är jag så glad att jag till slut bestämde mig för att läsa Buddenbrooks. Kristin Lavransdotter är dock fortfarande ett oläst ok på mina axlar… Är det värt att lägga tid på den, så här efter 30-årsdagen..?
Det är så fint med sådana där släktsagor! Maffigt. Gillar generationsbyten, först tror man att det inte ska gå att känna lika starkt för de nya huvudpersonerna men hips vips så är man du och bror med dem också. Kul att fler läser!