Jag korrläser ett bokmanus de sista skälvande dagarna av julledigheten. Hittar lite småsaker, inga stora. Men boken är väldigt gripande och jag gråter två gånger under läsningen. Jag är visserligen gravid, men boken är väldigt svart och sorglig alldeles utan ett extra gäng hormoner i kroppen.

Det var svårt att hålla i minnet att det var en korrläsning jag sysslade med, jag gick lätt in i min vanliga läskoma och fick ruska på huvudet för att gå in i korrmode igen.

Jag pratar givetvis om min sambos bok. Daniel ska, som några av er säkert vet, ge ut sin nästa roman ”Vi har redan sagt hejdå” om ett par veckor.

Jag ser fram emot det, samtidigt som jag senast i morse kommenterade utgivningen med ett det kommer bli jobbigt – jag tror att många kommer att ha svårt att skilja huvudpersonen i boken från personen Daniel, mycket svårt. Jag har själv svårt med det ibland. När jag korrar säger jag saker som ”när ni stannade och hånglade vid den där busskuren på sidan 120″ trots att Daniel aldrig stannat och hånglat vid någon busskur. Eller jo, det är klart att han har. Men inte med någon som heter Sofia Bonnier, någon sådan person finns inte. Och ändå, ett ni.

Det är den första grejen. Den andra har jag nämnt som hastigast på min privata blogg tror jag, och det är alla andra som kommer att känna igen sig i den här boken. Det kan vara minst lika jobbigt, i synnerhet om man kombinerar grej två med grej ett. Det känns egentligen litet värre tror jag. Och jag har svårt med det här också. När jag läser tänker jag på vem som är vem och vilka som finns och har funnits och det förflutna – Daniel tror sig vara minnesjunkien nummer ett i familjen men mitt minne är mycket bra och även jag går igenom skeenden, händelser. Repliker han har sagt som jag har vridit och vänt på i nyförälskelsen så som man gör ni vet, man tar reda på. De kommer tillbaka nu. Han har säkert glömt att han sagt dem, men det har inte jag.

Och ändå! Det är en roman. En bra roman, en roman jag är stolt över, som vårt barn kan vara stolt över att hans pappa har skrivit. Fast det är ganska svårt ändå, det där med att man lever med en författare. Om inte jag kan skilja på dikten och verkligheten, inte kan jag ju då begära att resten av världen skall?

Jag trodde inte det skulle vara så komplicerat som det faktiskt är – mer komplicerat för att det inte är sanningen han skriver, den är ju mycket lättare att ta, att trotsigt försvara. Det är litet svårare att åstadkomma den där knycken med nacken när det rör sig om hittepå och kanske överdriver jag allt detta i onödan, kanske kommer ingen att tänka någonting på om det är sant eller inte, eller vem som är var och gör vad och det är trots allt inte Lars Norén, kultur- och nöjesredaktionerna kommer inte sitta och granska sidorna efter sin egen medverkan (fast nog flera av dem finns där, ja). Ej heller får vi något hus i Provence för förskottet. Men det känns lite jobbigt i magen ändå, det gör det.

Och om någon månad får vi se. Hur det blev. Och om jag hittade alla korrfelen. Låt oss hoppas.