Liv Strömquist <3
En väldig nackdel med Liv Strömquists ”Hundra procent fett” är att mitt pocketexemplar faller i bitar medan jag läser. Eftersom jag läser i badet inbillar jag mig att det är extra trixigt. Tur att man är proffs. En mystisk sak med Liv Strömquists ”Hundra procent fett” är att det finns massor av människor som har sagt att den är bra på första sidan, alltså blurbat, men det är bara kvinnor, inga män. Är detta en slump eller tycker inga män att Liv Strömquist är bra? Weird i så fall.
Jag tycker att Strömquist är briljant. Hennes ”Hundra procent fett” köpte jag i samband med manshorakalendern. Den innehåller serier om bantning, bananer, främlingsfientlighet, feminism och kungafamiljen. Bland annat alltså. Liv Strömquist tecknar roligt, finurligt och smart. Jag tycker att hon är underbar. Jag blir så glad och stark när jag läser henne. På bara tre sidor* med barnsligt tecknade figurer och spretig handstil har hon fått mig att tänka att jag verkligen borde tänka lite mindre på kakor och mer på politik. Om jag sen gör det vet jag inte, men jag har ju den där manshorakalender på väggen som påminner mig.
Åh, läs Liv! Hon är så himlans kul! Det är bra med andra favoriter medan man väntar på att Nina Hemmingsson ska komma med något nytt. Hon är min storfavorit nämligen.
* = boken är alltså längre än bara tre sidor, jag menar bara att det räcker med tre sidor, ofta mindre än det.
Loading ...
RSS Bokhora.se
Med risk för att vara mannen som inte tycker Liv är särskilt bra…
Jag har egentligen inget emot LS, det är nog bara det att det aldrig lyfter. Det är putslustigheter som varit roliga på en fest, men inte håller i skrift, det är observationer som förvisso är riktiga, men som aldrig gestaltas på ett personligt sätt. Mer pamfletter än konst, helt enkelt. Men som pamfletter betraktat väldigt underhållande!
Jag håller till fullo med dig Johanna, både om pocketexemplarets sönderfallande egenskaper och om Liv Strömquists briljans. Missa för all del inte Einsteins fru… Liv äger :) och jag är rätt säker på att min man håller med.
// Linda
Jag gillar Liv Strömqvist men anlitas inte att skriva blurbar. Än så länge är jag inte fullt så känd ;-)
Fan, manshorekalendern har jag ju glömt att beställa. *gör omedelbums*
Jag gillade Hundra procent fett som jag läste när min familj fick ett ex i present. Vad jag minns så var den både rolig och slängde fram intressanta politiska poänger. Däremot gillade jag inte tecknarstilen, jag minns den som ganska ful (subjektivt? oh yes) och i serie-sammanhang är jag ganska petig.
Är lite fundersam över den tendensen att politiska och välskrivna serier ofta är tecknade på ett ganska fult sätt. Jag känner väl på mig att det är delvis för att det ska duga som det är, samtidigt kan jag inte kväva känslan av att många sådana serier hade kunnat vara bättre om de var ett samarbete mellan en manusförfattare och en serietecknare som kunde göra det lite snyggare.
Det är ju inte en typ av material som kanske skulle göra sig bäst tecknat som Hellblazer, Sandman eller ett gäng Marvel-superhjältar men jag tänker mig åt Frank Cho och hans Reservatet, Rocky, Arne Anka, serier där tecknarstilen i dagsläget är riktigt _snygg_ oavsett förenklingar.
Hundra procent fett är lätt läsvärd, men jag stör mig på tecknandet.