Klassträffen av Rona Jaffe var en av mina stora favoriter när jag var liten, men nu efter omläsning skakar jag bara på huvudet. Herregud, så dålig bok! Helt makalöst! Jag fattar verkligen inte vad jag föll för?!
Jag kan se att vissa saker jag är lite besatt av nu, de finns i överdflöd i Klassträffen. Tidig indoktrinering? Till exempel är mycket av handlingen på plats i Cambridge, Massachusetts, och i synnerhet på Radcliffe college (en typiskt kultskola sen urminnes tider för mig), så det är Boston sida upp och sida ner. Harvard Square, oooh. Skolmaterial inhandlas på The Coop. Fint, fint. Men sen är det slut på det fina, och inte ens Boston-känslan kan rädda den här omläsningen.

Boken följer fyra unga kvinnor som kommer till Radcliffe år 1955 för att plugga. Annabel, Emily, Christine och Daphne. De är alla från olika miljöer – wasps, södern, judisk, enkel och fattig. De har olika utseenden – dösnygg och blond, dösnygg och rödhårig, jättesöt och mörkhårig, eller obrydd, ful och råttfärgad. Målet för alla utom Christine (den råpluggiga, trista, fula) är att först och främst hitta en rik man att gifta sig med, i andra hand att plugga. Deras utbildning kommer ju inte att behövas sen, för när de är gifta och har familj så… Snabbt ut och dejta alltså!

Man får i mycket snabba och återberättande ordalag reda på hur denna mans-jakt går under de fyra studieåren. En klunga män utkristalliserar sig så småningom och utvecklar mer eller mindre varaktiga relationer med de fantastiska flickorna. Männen är ju såklart snygga, långa, muskulösa, har markerade hakor och vågigt hår. Kaka söker maka!

Det blir ganska dramatiskt emellanåt för Annabel börjar dejta en av killarna, och sen vill han ha Daphne, och hur ska han lyckas med det? The switch, you can never do the switch, enligt Seinfeld. Men det lyckas faktiskt, för det fattar ju alla att det är Daphne och Richard som hör ihop så de två bildar ett golden couple. I samma veva slutar folk vara avundsjuka på Daphne. Hon blir bara för perfekt – det är ingen idé att försöka tävla med henne, man kommer aldrig att lyckas vinna. Lika bra att ge upp direkt.

Yada yada, uppgång följer på nedgång, lycka på död, allt skildrat i snabba paragrafer (det är så otroligt lite verklig action och så irriterande mycket återberättande i denna bok) och plötsligt är vi framme vid 1977 och ett Radcliffe-jubileum. Alla är på plats och det är dags att jämföra liven och avslöja en mörk hemlighet eller två.

Det var faktiskt en plåga att läsa den. Otroligt dåligt skriven. Människorna är plattare än papper. Handlingen är supertrist. Och jag hittar nu ingen som jag kan identifiera mig med, så det är det som gör mig så undrande – vad föll jag för? Hur kunde jag tycka att denna bok var så fascinerande? Den pluggiga mesen Christine låter väl som det uppenbara identifieringsobjektet, men hon är inte det. Hon hänger upp hela sitt liv på en man som är uppenbart homosexuell men det fattar inte hon förrän efter typ tio år, och under tiden utplånar hon sig för honom. Inget jag såg som föredömligt, tack och lov. Jag hoppas att jag måste ha tyckt att den här världen var spännande och intressant. Att det var en föregångare till aka porr och om det hela utspelat sig på ett kafé i St Louis istället för Radcliffe i Boston hade jag inte gillat den lika mycket. Jag vet inte. Klassträffen höll iallafall inte alls måttet nu i vuxen ålder. Usch!

Den var en stor succé när den kom, och jag undrar vad Rona Jaffe gjorde sen? Skriver hon fortfarande böcker? Johanna Ö berättade om en uppföljare till Klassträffen, men den läste jag inte då när det begav sig. Nu, naaah, inte så sugen.