Det har gått tre år sedan Cornelia Funkes i ordets alla bemärkelser fantastiska ”Bläckhjärta” gavs ut i Sverige. Då sögs jag alldeles totalt opp av tegelstenens (i barnbokssammanhang är detta en vanvettigt tjock och tättskriven bok) dragningskraft och var väl inte helt konversionabel under de dagar det tog mig att läsa ut boken. Än har jag inte gett mig tid att helt läsa om den men fingrar, liksom i skrivande stund, på den allt som oftast. ”Bläckhjärtas” handling kretsar till en början främst kring tolvåriga Meggie och hennes bokbindande pappa Mo som bor i ett bokbelamrat hus:

”Överallt i deras hus låg boktravar. De stod inte bara i hyllor som hos andra människor, nej, de låg travade under bord, på stolar, i hörnen på rummen. De fanns i köket och på toan, på teven och i garderoben, små travar, höga travar, tjocka, tunna, gamla, nya… böcker. De hälsade Meggie med inbjudande uppslagna sidor på frukostbordet, fördrev långtråkigheten under grå dagar – och ibland snubblade man över dem.”

Till detta rätt lugna hem, som dock rymmer hemligheter och en stor tragedi, får en ”mörk och stormig natt” – ja, det är precis så! – en rätt skum figur tillträde. Det visar sig att han bär på dåliga nyheter. Mo är först förtegen om saken men går till sist med på att förklara varför de är tvungna att resa bort. Förklaringen är motsatsen till trevlig, gemytlig och spännande…

Effekten av att läsa inledningen högt för en (enligt läraren) läsovillig klass är för stor för att sammanfattas i en gästblogg som denna. Pröva själv, om du har chansen. Underbart! Det är (”tyvärr”, får jag säga till de läsovilliga – ”lovely”, till de ordhungrande) inte en lättläst bok vi har att göra med. På 578 sidor lyckas Funke referera till inte mindre än 40 böcker för barn, ungdomar och vuxna – samtidigt som hon förmedlar en fruktansvärd berättelse om sorg, skuld, svek och försoning. Varför, varför har jag inte köpt ”Bläckhjärta” än? Svar: jag jobbar på bibliotek och har så gott som daglig tillgång till detta praktverk, men tror nog att jag ska önska mig denna bok i julklapp. Det är inte bara spänning, fantastik (en term jag nyligen lärt mig under en föreläsning av Agneta Edwards) och action; boken är också en kärleksförklaring till Skönlitteraturen.

Om den ännu inte avslutade Bläcktrilogin (del tre uppges komma ut någon gång under nästa år) skriver Funke själv att: ”And writing down the story was great fun, for I got to read lots of books full of the strangest stories about book collectors, book maniacs, books thieves, book murderers, book addicts and book maniacs.”

Så: bokhoror, bookaholics, book collectors, books thieves, book murderers, book addicts and book maniacs – jag tipsar er alla om ”Bläckhjärta” som till råga på allt går opp på biograferna nästa år!

/ka

Förresten, ett litet PS: Glöm för allt i världen inte bort Lene Kaaberbøls underbart förfärliga sviter om Dina (”Skämmerskans dotter”, ”Skämmartecknet”, ”Ormens gåva” och ”Skämmarkriget”) och Katriona (”Silverhästen”, ”Hermelinen” och ”Isfågeln” – den sista inte utgiven på svenska än)…

[Ka skriver, fortfarande, på finfina barnboksbloggen Flaskposten och arbetar som barnbibliotekarie - här skriver hon om bilderböcker]