En av de allra bästa svenska bilderbokskonstnärer jag känner till heter Gunna Grähs och gör direkt fantastiska böcker. Hennes senaste alster bildar en helt&hållet genomljuvlig Hejhej-serie och utspelar sig i förorten. Alltså: inte den i bilderbokssammanang så välkända förorten/landsorten som är proppfull av dignande äppelträdgårdar, utan in da ghetto. Här snackar vi böcker med sociala snarare än familjecentrerade budskap; böcker med flera huvudpersoner som kliver in och ut och omkring varandras liv och berättelser. Det är mötet människor emellan som står i centrum. Fjärran det navelskåderi som kanske är nödvändigt i litteraturen men dessvärre kan bli tråkigt jolmigt i bland…

”Dino och lilla kurren” är väl den av Hejhej-böckerna som fått flest bibliotekarier och lärare att rynka på näsan: munkjackeklädda Dino träffar på Heikki som ”har ramlat omkull! Heikki ser ledsen ut. Jag glömde mata katten igår! säger han” och börjar gråta! Bilderna visar hur Dino tröstar Heikki som för några ögonblick lyckas slita sig från ölen och fimparna för att låna ut sin nyckel till Dino som lovar att mata katten. HUPP! Kan vuxenvärlden verkligen uppmuntra barn att gå hem till alkisar? undrar kanske vän av ordning. Ja, säger solidaritetsivraren: i dethär fallet går det bra. I ”Tutu och tant Kotla” blir det lätt uttråkade tidningsbudet inbjuden till den ensamma damen med de underbara kanelbullarna och så fördriver de tid genom att berätta för varandra om sina respektive hemländer. Exotisering? Knappast: Gunna Grähs är socialrealist med humor. ”Syrma och Tocke Broms” utspelar sig i Syrmas kiosk. Snart kommer gubben Broms in och köper en lott – han vill ju vinna en miljon! Nitlotten gör honom fly förbannad ”så att det hörs ända ut på gatan”. Syrma blir arg tillbaka, och nu är kiosken full av nyfikna som vill se hur det går med lott nummer två…

Det finns barnlitteratur och ungdomslitteratur och vuxenlitteratur. Och så finns det bilderbokskonst. Lätt kanske för vuxna och många lite äldre barn att påstå sig ha ”kommit över, förbi och ur” något de kallar för bilderboksstadiet. Jag måste för det första vända mig emot stadietänkandet, inspirerad av Dion Sommer, och för det andra uttrycka en om inte stor sorg så åtminstone en viss beklämdhet å dessa rätt snävtänkta s.k. läsare. Med risk för att slå in redan vidöppna dörrar vill jag hävda att bilderböcker är oerhört mycket mer än bara ett stadium barn behöver ta sig igenom för att komma vidare till den ”riktiga” Litteraturen. Efter att ha läst ”How picturebooks work” och ”Bilderboken – På väg mot en teori” känner jag mig stärkt i tron på bilderboken som ett konstverk vars storhet inte nog går att betona.

Alltfler bilderböcker är genuina (läs Rhedin!) i den meningen att text och bild är kompletterande och står i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Detta gäller i högsta grad för Grähs (vars namn förresten får barnen för vilka jag presenterar böcker att kasta sig över Hejhej-serien). Den sparsmakat genialiska texten fungerar visserligen till högläsning, men de är i kombination med de av färger och personer fullspäckade illustrationerna som Hejhej-böckerna fulländas: perspektiven skiftar som om en kamera förflyttas och resultatet blir i det närmaste filmiskt. Detta, samt det rätt mogna och inte helt småbarnstillvända innehållet, gör att böckerna nog borde funka för såväl barn i äldre förskole- och skolåldern som för damer och gubbar som tror sig har passerat dendär osynliga ”stadie”gränsen.

Förresten, när jag ändå håller på: jag måste få nämna den förträffliga ”Boken om boken” som borde pryda varje bokväns bokhylla och fin-fin-fina ”Magic, Cilla och Baby”.

LÄS med fler sinnen än synen – fast låt bli att pussa på blad och pärmar om det är en biblioteksbok – och njut!

/Ka

Pst! Nog är det väl Dino från Hejhej-böckerna som skymtar på sista uppslaget i Anna Bengtssons svårkategoriserade och myllrande ”Hela huset” också?

[Ka skriver, till vardags, på finfina barnboksbloggen Flaskposten och arbetar som barnbibliotekarie]